Tänk att få vara den hatten.
Jag sitter och blinkar med mina ögon och min hy luktar vodka. Ingen ser, ingen ser hur jag gråter och hur min vita hy färgas svart. Mascaran är osynlig. Oftast är det så. Ledsna människor är osynliga som mannens hatt utanför Systembolaget. Han sjöng så vackert och bockade åt alla män och neg åt alla kvinnor. Precis som det ska vara, som det alltid har varit. Jag försöker sitta där vacker som en liten duva och le åt mannan men han ser mig inte. Han ser absolut inte hur vacker jag är och hur underbart jag doftar egentligen, innerst inne. Han är för upptagen med att hålla en kvinna i handen. Jag kan inte urskilja om hon är tjock eller gravid, högst opassande tycker jag att hon är. Hon förstör liksom bilden av honom och jag. Jag kisar lite lätt med ögonen, jag blundar så att hon inte syns. Ni vet hur jag menar, när man sluter det ena ögat och vips så är bilden av kvinnan borta. Hon är vacker, jag doftar vodka. Bakom mig skriker barnen som inte kan sitta still, de vill äta köttbullar, de vill springa i snön. De vill så mycket att deras vilja lämnar en vemodig och äcklad känsla i min hals. Avskum. Mina strumpbyxor har gått sönder och mina naglar är sönderbitna. Jag är högst normal, bara lite vilsen. Jag sitter och önskar att jag hade varit en hatt. En hatt på en gammal man som spelar flöjt utanför Systembolaget. Där hade jag suttit högt på hans huvud och tittat på förbi passerande. Kysst deras ögon. De hade avundats mig. Nu luktar jag istället vodka. Vi ska gå av säger mannen till kvinnan och sedan går de och mitt hjärta krossas och dundrar på som tåget. Jag blöder ju för fan ser ni inte. En kvinna sätter sig framför mig och stickar. Hon stickar den vackraste halsduken jag någonsin sett och jag torkar mina patetiska tårar med min jackarm. Jag är, jag är på riktigt. Jag önskar bara att jag hade varit hatten på mannen vid Systembolaget. Tänk att få sitta där och värma hans huvud mot den iskalla snön som dansar i vinden. Tänk att få vara den hatten.
Den här texten har helt klart skrivövningens bästa användning av rekvisitan! Bara titeln väcker kraftig nyfikenhet. Det talspråkliga språket med sina upprepningar är effektfullt, och perspektivet känns rätt originellt. Snyggt, vemodigt och rörligt hela vägen!
På avdelningen petigheter så tänker jag på att det är ett par av meningarna som är satsradningar (”Hon är vacker, jag doftar vodka.” t.ex.). Inte för att jag är språkpolis på det viset, men jag tänker att det kanske vore snyggare om det följde mönstret av korta meningar (”De hade avundats mig. Nu luktar jag istället vodka.”). Bara ett stilförslag.
Till sist, ett par formuleringar jag gillar extra: “… hur underbart jag doftar egentligen, innnerst inne” och “Jag är högst normal, bara lite vilsen.”