Kapitel 3 (Andreas T)
Ett halvår senare hade jag, i ett anfall av oövervinnerlig svaghet (för att snacka paradoxer, dårrå), tillslut börjat skumma igenom dagstidningarnas kontaktannonser efter något intressant. Det gick trögt i början, jag ifrågasatte konstant mina motiv och handlingar, men döm om min förvåning, när man väl kom in i det med engagemang så blev det riktigt roligt. Det tog några veckor, men plötsligt så fanns den där framför mig – Annonsen med stort A. En annons som med den korta kärnfulla texten ”En Aeneas av idag, eller kanske imorgon, pennan är ditt svärd men inte din ’pensel’, sökes av en Helena i jakt på både pietas och lite jävlar anamma.” hade fångat mig i ett rent inkvisatoriskt lås.[1] Jag hade därför, som sig bör, skrivit till tidningen, som i sin tur vidarebefordrade mitt svar, och bara några dagar senare hade jag fått ett personligt brev av henne, Helena alltså, vilket hade tillfredställt alla mina förväntningar och lite till. Vilken brevskriverska hon var – kanske kunde man verkligen bli kär per korrespondens!
Så en molnfri sensommardag, med det lättsmälta undantaget av ett och annat cirrus som låg som tunna stråk långt borta i horisonten, ilade jag längs vägkanten mot min efterlängtade destination efter att precis ha klivit av Roslagsbanan vid den där hållplatsen ni vet. Under tiden jag gick där och skvätte grus omkring mig valsade mina tankar kring det brev Helena hade skrivit till mig, och hur ytterligt fint formulerat det var, med dess små små, för den ovetande förstås helt omärkliga vinkar till klassisk litteratur och kultur och hur hon liksom smickrade mig genom att inte poängtera dem eller förtydliga dem det allra minsta. Hon måste vara mycket lärd, tänkte jag, lärd och begåvad nog att visa sina kunskaper utan att bli osympatiskt skrytsam – vilket var precis vad jag alltid hade letat efter hos en kvinna, slog det mig med förtjusning.
När jag hade promenerat i dryga tio minuter trodde jag mig börja närma mig mitt mål och jag saktade därför ned på farten lite och försökte diskret spana på husfasaderna i området. Ett gult hus skulle det vara, efter två röda, men ännu hade just den kombinationen inte dykt upp. Precis då kom två röda hus i rad och jag drog förälskat efter andan och hjärtat fick upp farten ordentligt. Jag tvingade mig att sakta ned stegen ännu mer, till en strosande lunk, för att inte se allt för angelägen ut, och samtidigt höll jag blicken låst på det bortre röda husets vita knut för att se vad som skulle dyka upp där bakom. Och ett gult hus var det, som inte såg mycket ut för världen iochförsig – slitet som sjutton och litet som en kolonistuga – men ett gult hus i vilket fall. Jag lade nu stor vikt vid att gå på ett sobert sätt, liksom belevat, för att verka intellektuell rakt igenom kropp och själ, och tog därför de sista stegen upp för den övervuxna, eller snarare obefintliga, stigen fram till huset med lite osäkra fötter. I luften fanns en lätt doft av karbol noterade jag sådär i förbifarten, och så stod jag då på trappen, med en liten blomma i hand och en flaska vin, inte för dyr och samtidigt inte för billig, och skulle precis knacka på när dörren flög upp med en ihålig smäll och en skur av flisor. Det här bådar inte gott, tänkte jag som en annan Cassandra, samtidigt som jag steppade undan dörren på en millimeter när.
”Kom in!” röt en knarrig röst och en grov gammal reumatisk runstensärrad näve understödde orden med ett stelt viftande. Var i helvete hade jag hamnat nu? Jag klev i alla fall in, det luktade unket, inte ingrott och snuskigt utan mer mögel- och fuktskadat, och det var mörkt och sunkigt i rummet som visade sig vara husets enda. När jag kommit två steg in fick jag mig en gammelmanssvag dunk i ryggen och samme knarrige röst tog till orda igen.
”Ja va tamäfan’itte säke’ på om ru sku’ komma, din jävla chamöör”, och så skrattade han ett skratt som lät mer som rökhosta än något annat.
”Sitt ne’, fö ’tusa!”
Jag granskade den fläckiga soffan med kritiska ögon och böjde mig till och med för att känna på tyget efter fukt eller piss eller kanske till och med skit – vad fan vet jag – innan jag satte mig i en onaturligt stel och upprätt ställning för att i alla fall skona mina kläder så gott det gick. Jag harklade mig lite eftersom jag kände att jag måste gå rakt på sak här.
”Vem e’ru ejengtlien, harru lura mej elle?” pep jag och kände mig för en sekund ganska liten. Gubben gav mig en pigg glimt och jag tyckte mig också se en spasm i mungipan som skulle kunna tolkas som ett empatiskt leende.
”Ja, de e klart ja har, me se’re itte så. Se’re som en möjlihet å träffa en liiikasinnad iställä. Vem vet, vii kanske ha’ me’ gemensant än varrutror, definitii’t mer gemensant ä’ nå’ jääla brud ijallefall, hu’ intillektoell ho’ än må va’, skulle ja villa påstå.” Och med de orden började det smärtsamt hackande skrattandet igen, men liksom i gemensamt samförstånd på något sätt, och jag skrattade med, förlöst.
Och visst hade han rätt, gubbjäveln, visst hade han rätt, och jag kände mig konstigt nog plötsligt också lite lugnare nu. Vi slog oss därför, efter vederbörliga presentationer, ned för att äta. Och till min förvåning var det inte vilken mat som helst. Artur, som ni nog anade att han hette, hade – trots sin magra pension, sitt nedslitna spritkök och sin brist på rinnande vatten – förberett den mest anslående kulinariska festmåltid åt oss. Det spisades hemmagjorda tonfiskbullar i saffran, inlagda grodlår med cerranopeppar och buffelmozarella på grillad paprikabädd till förrätt, en kraftfull och professionellt understekt köttbit (som verkade oxfilé men som Artur ärligt och förläget avfärdade som rostas), väl marinerad i en Lagavhoulinspetsad marinad, ackompanjerad av ett överflöd souterade svartrötter i underbart gräddig svampsås och stekt vildris med samma svamp, samt slutligen en osannolikt god tårta med tryffel på vit choklad och äppelkompott till dessert, serverad med rykande het espresso av premiumklass (”samma bönor som på Sostas”, förkunnade Artur, utan att göra en grej av det). Dukningen skall vi förresten inte tala om, det såg ut som i en av Greenaways tidiga filmer när Artur serverade maten på generöst överfulla fat mellan vaser fulla av blålila lupiner och mångfärgade lejongap, vackert spretigt arrangerade i väl dolda jätteklumpar av oasis. Han var uppenbarligen skolad både i matlagningens, dukningens och blomsterarrangemangets konst, den gänglige gamle snyggingen.
När maten var uppäten och vinet urdrucket hade jag redan flera gånger komplimerat Artur för hans initiativ att skriva en kontaktannons i falskt namn. Efter den dagen sågs vi flera gånger i veckan under lång tid och blev mycket goda vänner. Efter ytterligare en tid ingick vi tyvärr också affärer tillsammans i Petterson&Bendel-aktiga takter, vilket var det som slutligen…
[1] Här refereras ju både till klassisk italiensk litteratur, grekiska filosofer och mindre kända Richard Gere-filmer i en och samma mening, vilket med största säkerhet var det som lockade vår gode berättare, en herre med en uppenbart klassiskt intellektuell kunskapshorisont.
Nu har jag väntat ett tag på fortsättningen på den här berättelsen. Jag tycker nämligen att det är bra.
Lite tveksam dock till talspråket. Vad är det för dialekt? Har försökt läsa högt och jag låter konstigt.
Nåväl, nu vill jag iaf. läsa mer!
Aha, det kommer direkt.