Gun och Frank
Det var väl själva fa-an, säger han med eftertryck, ser du Gun! Ser du! Nu är den där igen, den lilla saten, nu är han där igen och grottar i soporna. Titta på han Gun! Skämmas borde han göra.
Gun nickar medans hon lyfter sin kaffekopp med svag hand, ju närmre koppen kommer munnen, ju mer darrar hennes lilla hand och när den väl når hennes läppar skvätter det vilt ur kaffekoppen. Alltid samma visa, tänker hon, alltid står han där lutad över bordet med näsan så nära fönstret att han ibland måste hejda sig och torka bort imman från rutan för att kunna se något. Det fanns inget som undgick hans missnöjda öga, en granne som missade snöröjningen en morgon kunde få negativa konsekvenser för hela deras förmiddag, än värre var det med hundar som av sina ägare tilläts kissa mot deras staket, då stod imman hög mot rutan sånär på en prick där hans nästipp slagit emot.
Hon tog ännu en darrande sipp på sitt kaffe medans han fortsatte mala vid fönstret. Ibland sträckte han på ryggen, stretchade den lite, innan han återgick till sin framåtlutade position. Hans grova händer mot det klarlackade furubordet. Hon tittade på dem, hur han knöt dem i takt med hur ilskan växte i honom. Hon tänkte på hans händer, hur de en gång gjort nytta i en fabrik, hur de klappat deras sons huvud innan läggdags, hur de någon gång ibland tagit ett fast tag om hennes bak så hon flugit i taket. Det var då det. Nu gjorde de inte mer nytta än att hyttas med.
Det här, säger han upprört och hytter med fingret i luften, det här ska inte få fortgå! Ser du, Gun, ser du! Varför ska vi acceptera detta!? Den lilla råttan.
Gun öppnar munnen för att säga någontinng men han tystar henne med ännu en utläggning, denna gång om hur värdet på fastigheten sjunker av att folk springer runt och rotar i soporna. Gun ser på honom med uppgiven blick, imman på fönstret växer för varje upphetsat andetag han tar, det var såhär han var nu, sedan han föll, läkarna och de rara systrarna hade unisont skakat på huvudet när hon undrat hur länge han skulle vara såhär, nej, det här var hans nya jag. Inte för att han hade varit så värst mycket mer till nytta innan, tröstade hon sig med att tänka, det hade han faktiskt inte. På somrarna hade han mest suttit i hammocken och druckit öl efter öl, ibland hade han ropat över grannen och han hade plockat fram den tyngre arsenalen, som han kallade flaskan med renat. Om vintern hade han helt sonika flyttat verksamheten till köksbordet. Det var en av de kalla vinterkvällarna som olyckan hade varit framme. Grannen hade varit över och tillsammans hade de tömt hans spritflaska, själv hade hon hållt sig i bakrunden den kvällen, hon trivdes inte med jargongen som uppdstod efter några huttar. De hade skålat och sjungit och han hade givit grannen råd om hur man handskas med sitt fruntimmer. Då hade hon slagit på dövörat och det var inte förrän mycket senare, när hon hörde han ropa utifrån uppfarten som hon reagerade. Hon hade sedan länge gått och lagt sig, och nu klev hon upp i nattskjortan för att se vad han ryade om. Hon fann honom liggandes på garageuppfarten klädd i bara skjorta och strumpor, med flaskan i hand och rumpan bar. Hon hade sett på honom med förvånad och frågande blick och han hade fortsatt rya om att det var väl satan att det inte hade sandats, vad skulle grannarna tänka. Hela vägen in svor han, och sedan dess hade han inte slutat.
Hon ställer ifrån sig kaffekoppen, skjuter ut stolen och resersig. Hans ansikte har bytt färg från rosa till rött och har nu börjat anta en nästan lila ton, och hans flåsande har nästan börjat likna hyperventilering. Han torkar hetsigt med handen på rutan för att se något genom imman. Hon går runt bordet och lägger en hand på hans axel, han rycker till och vänder sig hastigt mot henne.
Det är för jävligt, den lilla råttan ska inte vara där och rota i våra sopor, ser du inte det Gun, vi måste göra något åt detta. Det kan inte få fortgå. Vad ska grannarna säga!?
Snälla Frank, lugna dig nu, svarar hon, ta och drick ditt kaffe, sätt dig ner en stund, sätt dig ner och låt sopgubben få göra sitt jobb.
hahahahahahaha! underbar! dialogen är klockren