vem ska ta hand om mig?
När jag sitter där vet jag aldrig vad jag ska göra av mina händer, jag flätar fingrarna tills blodet brinner rött och de tittar konstigt på mig. Sjuksköterskorna, de söker min blick, de vill prata men jag orkar inte gråta.
De sitter i luften, alla våra känslor sitter där, i väggarna, på fönsterbläcket, uppradade tillsammans med orden som aldrig sas. Vi kan inte längre prata med varandra. Det finns inga ord som kan beskriva och inga ord kan heller hjälpa, det är för länge sen försent.
Jag älskar dig säger jag, det är de jag säger flera gånger om inuti mitt huvud, låter orden snurra. Jag älskar dig säger jag, jag älskar dig mer än livet för livet för du är livet det var du som gav mig och nu, nej du kan inte lämna mig. Lämna mig inte säger jag, snälla mamma lämna mig inte, men orden når aldrig läpparna de tar aldrig ton, stannar vid kinderna, fastnar.
Jag sitter på stolen med benen uppdragna, hakan lutad mot mina knän. Mamma sover eller så blundar hon bara, jag vet inte säkert. Jag följer hennes andetag, andas med henne. Sängen andas också, ett surr hörs varje gång den fylldes med luft. Hon rör sig inte. Hennes hand ligger skrynklig vid sidan. Naglarna långa och gula, naglar som jag bara några dagar tidigare tittat på med avsmak, bett henne klippa. Jag vill sträcka mig efter hennes hand men är rädd att röra henne, rädd för att hon inte längre ska vara densamma. Jag känner henne inte längre, jag känner henne inte längre igen.
Dörren öppnas försiktigt och en sjuksköterska går tyst genom rummet, hon tittar på slangarna, byter dropp. Hon frågar om jag vill ha strumpor, sedan går hon ut för att hämta ett par. Strumpor utan häl som går enda upp till mina knän.
Jag tittar ljudlöst på tv samtidigt som jag hela tiden lyssnar till hennes andetag. Jag vågar inte tala till henne, för jag vet att hon inte kommer kunna svara mig och jag klarar inte av att se henne försöka. Orden förvrids på vägen, de kommer ut som helt andra oigenkännerliga.
Dagarna har lagt sig som klumpar i min hals, klumpar som stör min andning. Jag reser mig från stolen och går fram till byrån. Inuti den ligger en madrass gömd. Jag fäller ut den. Sängen är ostadig, ranglig. Byrån skakar till, vill släppa taget om väggen som håller den i balans.
Försiktigt lägger jag mig ned. Stel och stilla ligger jag där, stirrar fläckvis i taket. Jag reser mig sakta, sängen knarrar. Jag går fram till henne, böjer mig ner med örat intill hennes mun. Hon andas. Jag går på tårna tillbaka till sängen.
En strimma ljus från dörren som öppnas och två sjuksköterskor kommer in, lyster med ficklampa på slangarna. De väster till mig att sova. Men hur ska jag kunna? Klumparna växer sig större, spåren av sprit efter sköterskorna torkar i munnen. Jag försöker svälja, går in i badrummet, sätter mig på toaletten.
Jag hulkar, hinner inte. Det bara kommer, orden, orden kastar sig ut genom munnen och ner på golvet. Jag kan inte sluta, alla åren som hon inte kommer finnas, alla dagar utan henne, alla orden jag aldrig kommer hinna säga. Nu ligger de där framför mig. Jag spritar mina händer, mina läppar. Fyller munnen med tvål, gurglar.
Jag hör viskningar utanför, de har kommit tillbaka. En gång i timmen kommer de, ibland mer. Någon av dem knackar på dörren. Jag öppnar, stanken får dem att backa. De säger ingenting ingenting säger de och inte heller jag. Jag har inga ord kvar, alla ligger de där på golvet. Meningar rinner längst plastmattan, sugs in i listerna, upp med väggarna, blandas med känslorna.
Jag går ut genom dörren, genom rummet springer genom korridoren glasdörren nerför trapporna och sedan ut. Dörren slår igen bakom mig, jag hör hur den låser sig. Jag vet att de inte kommer släppa in mig igen. Asfalten fuktar strumporna, natten tränger, huden på mina armar knottras.
Telefonen ringer någon andas tungt han säger “din mamma har dött, aaaah! din mamma har dött! vem ska ta hand om dig nu? vem ska ta hand om dig? det är nu du måste lära dig ta hand om dig själv….” Jag orkar inte prata, låter telefonen glida ur min hand, min kraft rinner ur mig och jag faller.
Inte förrän femte stycket förstod jag vad det handlade om. Jag måste säga att det var ärligt och vackert, men det var väldigt jobbigt att läsa klart.
tycker du jag borde förtydliga i början?
Nej det tycker jag inte. Jag förstod det som att som att de ville ha kontakt med dig och du var sjuk. Att du inte mådde bra. När jag fortsatte insåg jag vem som var sjuk, och då föll pusselbiten på rätt plats. Jag tycker de första styckena är fina, för det blir mer oförutsägbart och personligt.
Hej,
Jag tycker det är bra – och du har nog fixat lite med uppdelning av texten sen jag läste sist? Lite mer luft nu – mycket bra!
Oj vad bra!
jag har inte lärt mig hur man gör radbrytningar på den här sidan, därför har jag så mycket luft, det blev så svårt att läsa innan tycker jag. Jag har gjort lite fler ändringar, ska uppdatera…
så bra. jag är glad att ha fått läsa.