de gröna vagnarna
jag släcker lampan du är redan spänd
räknar neråt kniper ögon tiden tar slut och vi blundar
trycker oss fram trevar oss in hakar ihop
tills staken är i mig och vi stöter åtråns ånga varm din hand mot min panna brinner
jag blundar du pumpar hjulet är du och jag är rälsen
du tror hela tiden att det är du som styr fast det är mig du följer
jag låter dig tro
efteråt frågar du hur det känns att släppa in
jag säger det som känns är pulsen mellan mina lår
ett tekokartjut från mitt dunkande sköte
du skrattar räknar de gröna vagnarna längst min ryggrad och bestämmer att vi ska vänta men du väntar aldrig mer
Detta är så bra att jag häpnar.
Det enda jag skulle kunna tänka mig är att ha “men du väntar aldrig mer” på en egen rad. Eventuellt dela sista stycket i tre rader. Men det är petitesser.
Det är grymt bra och jag är mållös.
oj, Andreas, vad glad jag blir. Nu blir jag mållös :D
Mycket bra! Är dock inne på Andreas T’s spår, tror det skulle bli bättre med tre rader. Hur skulle det bli med “du skrattar” på en egen rad?