Det blev liksom som det blev
Hon var speciell. Bröt ben och armar och allt sånt där stup i kvarten. Det var väl någon typ av sjukdom, men det där tänkte han inte så mycket på. Alla är ju olika tänkte han. Vissa lyssnar på 50 cent, andra bryter handleden då och då, alla har vi våra svagheter liksom. Och hennes råkade vara benstrukturen. Visst, det kunde bli lite tjatigt. Men hon var ju fin och rar och gjorde aldrig en fluga förnär. Inte han heller för den delen. Svärföräldrarna var mycket nöjda om man säger så. Det var dom alltid med honom. Positiv och framåt. Härlig liksom. Och rar.
Nej, i det stora hela så var det fint alltihopa. Det tyckte han absolut. Och ikväll skulle de ju ut och ha kul. Det hade han längtat efter. Och hon också, det lilla benranglet. Hon hade verkligen sett fram emot kvällen. Till och med att de hånglat lite innan de tog på sig skorna. Fast att han hade en kompis hemma som stod lutad mot dörrposten och väntade på dem.
Hon var fin. Hade tagit på sig den där klänningen som han tycker så mycket om. Fast som hon tyckte att hon såg oproportionerlig ut i. Så han förstod ju att det var för hans skull. Och han tänkte igen att jo, hon är ju fin och rar och gör aldrig en fluga förnär.
Men så snubblade hon ju såklart. I trappen. Och hans första reaktion var att kliva åt sidan, så han inte skulle slitas med. Det var väl kanske inte det klokaste. Det förstod han ju. Men det kunde han ju inte ändra på nu. Det var så det blev helt enkelt. Sånt man gör. Utan att tänka.
Sedan låg hon där på golvet i trappuppgången och ojade sig.
Och när han tänker på det såhär i efterhand, hur han uttryckte sig, så kan han ju kanske förstå att hon inte hade någon lust att prata med honom efter det. Men ändå. Lite överdrivet. Eller ah. Alltså. Det var så det blev helt enkelt.
- Ush. Lägg dig inte där. Äckligt ju.
Ja. Så sa han. Men det gick ju så fort. Och det var dammigt och jävligt på golvet i trapphuset. Det var det faktiskt. Så mest var det av omtanke. Men visst, han kunde väl ha valt sina ord. Det kunde han väl kanske gjort.
Synd bara. Ändå. För hon var ju fin och rar och gjorde ingen fluga förnär.
Jag vill se mer av den här texten. Den är jättebra, men skulle bli ännu bättre om den blev längre. Lite mer upplägg innan smashen, så att säga.
Upprepningarna är bra. Nöter liksom.
Tack, ska fila på det! Det är en sann händelse som jag fått berättad för mig men skrivit en egen version på fast utifrån hans perspektiv.
Koncist men ändå ledigt berättad, absurd, hysteriskt rolig redan från “Alla är ju olika tänkte han. Vissa lyssnar på 50 cent, andra bryter handleden då och då”. Det ska bli intressant att läsa en “filad” version. Den behöver inte nödvändigtvis bli längre, tycker jag (men jag är partisk – gillar kort).