kapitel 1 (Andreas T)
Jag satt som gjuten i saccosäcken i mitt klassiskt inredda arbetssrum och okynnesrunkade upptaktsmedvetet framför Kamratpostens dubbla sommarnummer. När jag gubbvrickade på huvudet såg jag tidningsstaplar som kolonner längs väggarna, ett antal askfat i rökfärgat glas översvämmade av gamla fimpar, en brännmärkt ihjältrampad ullmatta på golvet, böcker i tusental och det obligatoriska krympta huvudet, grinandes med kass frisyr och hopsydda ögon, mitt imellan Ocke, Nutta och Pillerill och Shakespeare i originalutgåva. Värmen i lägenheten, saccosäckens material och den fysiska ansträngningen gjorde min kropp fuktig – det, tillsammans med det allmänt varmfuktiga klimatet, gjorde att tapeterna nästan släppte från väggarna – men den efterlängtade avslutningen gick mig totalt om intet när jag bland läsarbreven fick syn på den provocerande: ”KP, mina brudar vill bara vara ovanpå hela tiden, vad gör jag för fel?” – signerat ”Lillgammal brillkille med amputerade underben”. Jag lade förstummad tidningen ifrån mig på golvet, hårt drabbad av ryckningar i vänstersidan av ansiktet och den plötsliga känslan av att hela dagen var förstörd. Åh, herre jävlar. Dagen kändes plötsligt som skuggan av sitt forna jag och gick in i ett dis, tjockt och lömskt som morotskaketopping. Åh, herre jävlar i stekheta helvetet. Annonsen var liksom för bra för att vara sann och fick mig genast att tvångstänka på min gamle dryckesbroder och kumpan Artur Bengtsson – det skumögda, karboldoftande gamla fanskapet. Åh, shit pommes frites.
När Artur inte grillade katter över fuktat trä, gav hundar Hitler-mustasch med thioglykolatpreparat[1] eller spraymålade hästar till zebror, så brukade han roa sig med att skriva hutlöst snuskiga läsarbrev till allehanda tidningar och magasin, och sedan skratta sig fördärvad när han såg dom i tryck. För i tryck hamnade dom alltid.
Många tror att det är omogna, uttråkade grabbar i militärtjänst som skriver den här typen av brev, men det är det inte – de är allihop, utan undantag, sprungna ur Artur Bengtssons lönntäljda penna.[2] Den långe satan närde en obändig lust att roa sig på andras bekostnad, vilket ofta också ledde till överpretentiösa insändare häcklandes gamla överklasstanters uttryckssätt och favoritklagoämnen, kolossalt dumma dialektala meddelanden på offentliga telefonsvarare, gigantiska provocerande konstprojekt med ironi vag på gränsen till osynlig, och förstås, hans stora mästerverk, Hitlerhyllningen i idrottsprånglarna Stadiums grafiska profil, a’la Berlinolympiad 1936. Men att den jäveln nu hade gett sig på Kamratposten kändes som ett svek – fanns det ingenting heligt längre?
Jag krökte saccosäcksknarrande ryggen bakåt en smula för att rätta till nötterna, och drog mig till minnes, rakt emot min vilja faktiskt, hur Arturs och mina vägar korsades den där första gången…
[1] Thioglykolat är den aktiva beståndsdelen i starka hårborttagningsmedel, som nu har fått stryka på foten en smula till förmån för laserbehandlingar av olika slag.
[2] Förutom ett, skall väl tilläggas – den laddade brevfrågan ”Patrik (Sjöberg), har du en flickvän?”, undertecknat Bambi, som skickades in till blaskan Mitt livs novell någon gång våren 1983, av en brådmogen och sexuellt uppvaknande ung dam från Kungsbacka, vars namn ännu till denna dag är höljt i djupaste dunkel.
Har nu läst prologen och den här texten två gånger. Först tyckte jag att du använde lite långa meningar men när man vänjer sig vid ditt sätt att skriva så har jag tänkt om. Ser verkligen fram emot fortsättningen.
Tack. Kul att du vill se mer. Jag har mer. Mycket mer. I samma stil skall tilläggas.
Spännande text, liksom Marie skulle jag gärna se en fortsättning. Jag undrar vem han är, kan inte riktigt avgöra om han är gammal eller ung, Han känns äldre men varför skulle han då ha KP tidningar. Gillar nya metaforer som “tjockt och lömskt som morotskaketopping” , otippat & bra! Lite svårt läst är den, jag skulle vilja se radbrytningar.