min mamma är en blåval
vi kom inte ur jord det var ur vatten vi kom och skall vi åter
slås mot ytan
hon spyr upp min längtan kräks mina sånger i dur och moll
i sonat efter sonat ur väntan
för jag väntar här inunder med huden som ett filter mellan mig och er jag river i den
sparkar men dämpas av händer som smeker utanför jag kan ana deras öron
deras munnar deras valsång
hon är mina luftrör mina lungor min näringsmaskin
hur hon vaggar mig i halvtonssteg skapar strömmar
jag simmar här inne i pulsernas svall med havslängtan krokodilhänder
sjunkande åtrå flodhästdrömmar och ångestgap
sammanbundna i symbios
flätar vi känslor i strängar mellan oss bygger broar över gapet
hur jag somnar till ljudvågors brus hör valars stämma
hon är röster i forte om dagen
piano om natten eller är det tvärt om
rytmen sköljer med fostervattnet
och jag vet aldrig när det ska sluta eller börja
jag vet inget mer än längtan och väntan på gapet som en gång ska öppnas
Oj. Här har du verkligen lyckats skapa en text som känns. Det är koncentrerat och spretigt på en och samma gång, precis som jag vill ha det. Utmaningen i läsningen ligger i att försöka sortera bilderna, och bena ut begreppen.
Det är väldigt många bilder och rörelser, och att som läsare försöker man förstå vilka rörelser som är värda att tillskriva mer vikt, och vilka som har ett “lägre värde.” Och det är den utmaningen jag älskar med lyriken.
Om jag ska försöka ge dig lite kritik så är det kanske att vissa bilder och rörelser för mig känns så pass obekanta att jag stannar vid dem för länge, och därför störs i flytet. Ta exempelvis “…havslängtan krokodilhänder” och “flodhästdrömmar”. Bilder som inte fungerar på mig. Jag försvinner iväg i tankar kring hur en krokodilhand ser ut osv. Jag har absolut ingen aning om hur en flodhästdröm ser ut, och den ger mig inte heller någon bild. Lite sådana abstrakta bilder tycker jag personligen att du kan jobba lite med. Antingen konkretisera dem mer, med risken att förlora den abstrakta känslan i helheten, eller arbeta om dem helt. Eller också struntar du i mig, och ser till att få ytterligare en åsikt i frågan.
Men som helhet: ruskigt bra jobbat, och nu gav du mig ännu en anledning att vara nervös inför publiceringen av min första text.
Tack så mycket för ditt tycke. Jag håller med dig om att just mina hittepåord stoppar upp kanske inte bara av att de inte ger dig några bilder, men de stoppar också rytmen. Jag ska kika på det och se om det går att formulera om bättre. Tack för tips! det uppskattas!
Bara för att klargöra… jag har definitivt inget emot hittepåord som sådana, men jag vet av egen erfarenhet att man ibland kan älska en egen formulering så till den milda grad att man blir lite blind för hur den uppfattas av en läsare.
Men, som sagt, nu är jag EN läsare. Det finns fortfarande en risk att det är jag som är trög, och att jag är den enda som inte förstår dessa bilder, jag hoppas att någon kan plocka upp min stafettpinne och komma med sina synpunkter, och jag gillar att bli motbevisad. ;)
Den här texten gör mig lugn. Jag har läst den flera gånger och hittar ständigt nya sätt att tolka den på. Ibland är jag det ofödda barnet ibland den havande modern och ibland ser jag det som hela livet.
Vet ju inte vad du har tänkt dej Olivia men för mig är det bra när min fantasi sätts igång.
Apropå hittepåorden. Själv älskar jag dem. Alltså, krokodilhänder, flodhästdrömmar. Jag tycker de är helt underbara. Jag får ganska tydliga bilder, om än svåra att beskriva. Vad de gör med flytet i texten kan jag däremot inte uttala mig om längre, jag har läst den här texten så många gånger att jag nästan kan den utantill…
ja, egentligen spelar det ju ingen roll, vad jag har tänkt eller vad min mening med prosadikten är. Så länge ni känner något så är jag tillfreds. Så länge ni känner något så, det är de enda jag vill. Tack för era kommentarer! och att ni läst! verkligen jätteroligt!