Det var inte vackert
Det var inte vackert. Klockan hade slagit två och allt som kunde varit vackert och rent och äkta hade för längesedan dränkts i söta drinkar och skummande öl. En nedspilld klänning och ångorna från dansgolvet som för längesedan löst upp sminket jag lagt många timmar tidigare.
Det var inte vackert. De mjuka stolarna, musiken och den dämpade belysningen hade förlorat striden. De hade kämpat tappert, men förlorat mot det fula, fuktiga och illaluktande.
Och det blev inte vackrare för att jag la min hand på hans överarm där i baren. Men han var vacker. Han var vacker. Han vände sig om och såg på mig med ett snett leende och ena ögonbrynet höjt.
Han var bara en pojke. En pojke i en ung mans kropp. Precis som alla de andra. Precis som alla innan honom. Först det där överlägsna uttrycket, självsäkra, som senare, som alltid, skulle visa sig vara en fasad. Det var det. Konstrasten mellan den vackra ytan, för de var alltid vackra, och det in i själen trasiga, det var det som alltid fick mig att vackla.
Och det var inte vackert. Det var inte vackert när jag tog hans hand och vi lämnade baren. Det var inte vackert när han tvingade upp mig mot väggen, hans händer om mina handleder och det där sneda leendet. Som en maktdemonstration. Och det kunde han väl få tro, tänkte jag och såg på honom med spelad oro. Inte ens kyssen på axeln, som letade sig upp längs halsen för att tillslut möta mina läppar var vacker.
Det var inte vackert när han somnade med sitt huvud mellan mina bröst och handen i mitt hår, med hans utstickande revben som envetet skavde mot mitt lår vid varje andetag han tog, samtidigt som jag ritade mönster mellan födelsemärkena på hans axel. Som ett barn vid sin mors bröst, tänkte jag, och drog en djup suck.
Nej, det var inte vackert. För när morgonsolen strilade genom persiennerna och ner mot den slarvigt bäddade madrassen på golvet så skulle allt det där som hade kunnat vara vackert och ömt och nära vara borta. Kvar skulle tunga andedräkter och smuts under naglarna vara. Kvar skulle genans och spruckna fasader vara. Kvar skulle svettfuktiga, vridna lakan och en utvält folköl vara. Och det var inte vackert.
Tungt! Men vackert, helt klart.
Verkligen fint skrivet. Jag gillade det!
vackert ! och äckligt. Jag berörs verkligen av din text, den går rakt in och jag känner igen mig. Jag vet precis hur det känns att vakna så. Gillar att du upprepar “det var inte vackert” och beskriver platser, känslor & situationer på ett “vackert” sätt, med fina ord. det gör de på något vis ännu obekvämare.
Tack! Jag är alltid så himla missnöjd och nervös när jag lägger upp texter.