Prolog (Andreas T)
”Aldrig i livet, jag är heligt ointresserad av matematik och vill absolut inte bli involverad i er fjantiga inbördes beundran”, fräste han samtidigt som han reste sig upp med sådan kraft att stolen han suttit på flög in i väggen bakom honom med ett träigt brak och splittrades till kaffeved. Sedan kom det, något lite lugnare, ”Jag gör det här, mot bättre vetande, enbart som avslappning, på samma sätt som, säg, en litteraturprofessor läser deckare eller en överläkare röker.” Orden ”läser deckare” och ”överläkare röker” knarrade ut ur mannens mun mer som mantran än ord.
”Det är inte mitt fel att mina resultat är så bra.”
Platsen var en hembygdsförening i Linköping, som intelligensföreningen Mensa öst för stunden hade förskansat sig i för ett lokalt årsmöte. Mannen som stod upp och fortfarande svor och protesterade hade precis unisont blivit framröstad till ordförande i föreningen, grundat framförallt på en räcka mycket imponerande testresultat (det enda som egentligen räknades för denna typ av människor), men var uppenbarligen, som han så fint lade fram det, ”heligt ointresserad” av posten och den ära som posten, för de flesta andra i rummet, automatiskt hade burit med sig. Efter att ha svurit ytterligare en lång osande harrang och därefter ryckt tag i närmaste stolsgranne, vilket råkade vara förra årets ordförande, som han, med förvånande styrka tryckte upp mot väggen och gav några demonstrativt hårda slag i mellangärdet, dundrade han ut ur lokalen med det Clint Eastwood-yviga håret på ända. Folket runt omkring satt helt lamslagna i stolarna, förutom just den förre ordföranden som snyftande av chocken och buksmärtorna hukade över långbordet och kräktes upp sin lättöl över mötessekreterarens till skydd uppsträckta händer. Själv satt jag lite längre bak, längs högerkanten, med god överblick över hela spektaklet. Jag såg dock ingen annan fortsättning på kvällen än att följa efter våldsverkaren ut, varför visste jag inte riktigt. Det sista jag hörde innan jag lämnade lokalen var hur ordförandens snyftande ulkanden började mattas av.
Jag hittade honom en kvart senare, på ett lokalt ölhak vid sidan av stortorget, där han satt ensam vid ett litet bord och tjuvsmuttade på en stor stark med nästan hela restaurangens samlade ögonskara på sig. Och det var något visst med honom var jag tvungen att konstatera, något som drog ögonen åt sig och gjorde det svårt att släppa blicken, något som liksom tilltalade, på ett allt annat än homoerotiskt sätt. Jag vet inte om det var hans kroppskonstitution, han var med största säkerhet över en och nittio och ganska smal därtill, eller om det var hans mörka gråsprängda hår, som skapade en spännande kontrast till det jämförelsevis yngre, pojkaktiga ansiktet med sina tätt sittande isblå ögon. När jag beställde en öl tittade han upp och fick syn på mig. Av någon anledning kände han igen mig, och vinkade. Jag tittade mig omkring i restaurangen, som för att be om lov, innan jag kryssade mig fram till det lilla bordet och mannen och satte mig ner.
En lång stund satt vi helt tysta, jag själv tittade mest ner i golvet och vad jag vet hade han lika gärna kunnat göra detsamma, men samtidigt tyckte jag mig då och då känna hans granskande blick bränna mig i skalpen. Efter lite drygt fem minuter började han dock att skratta för sig själv, ett skratt som sakta byggdes upp från ett lågt kuttrande till ett regelrätt gapflabb så högljutt att jag tillslut nästan tvingades att titta upp på honom i alla fall.
”Dom såg bra förskräckta ut när jag gick du”, lyckades han pressa ut mellan skrattsalvorna, vid det här laget så kraftiga att axlarna guppade i takt medan håret levde sitt eget liv.
”Ja, dom är väl inte riktigt vana vid den typen av handlingar till vardags,” sa jag så avslappnat analyserande som jag kunde.
”Nejnej” mumlade han och slutade tvärt med att skratta, ”du menar pennan är mäktigare än svärdet och allt det där, visstvisst, blir man inte älskad vill man bli respekterad och i avsaknad av det fruktad, förvisso … vem var det nu den gode Hjalmar S snodde det där uttrycket ifrån egentligen? … i alla fall… man lär sig något nytt varje dag eller hur, även om man är med i mensa.” Han tog en rejäl klunk öl innan han fortsatte. ”Jag kunde bara inte låta bli, fattar du, att skrämma upp dom lite alltså, visa dom på en annan men precis lika verklig verklighet om man nu ska uttrycka sig fint för en gång skull.”
”Ok.”
”Tycker du att det var dumt?”
”Nej, egentligen inte.”
”Ferdinand”, sa han informativt och sträckte ut handen.
”…….” sa jag precis samtidigt som ljudvolymen i lokalen plötsligt blev smärtsamt hög vilket dränkte allt som kom ur min mun. Mannen som kallade sig Ferdinand nickade med ett tydligt ointresse vilket gjorde att jag inte brydde mig om att försöka upprepa det.
För att göra en ganska kort historia ännu kortare så drog han upp en packe papper ur en axelremsväska, och kastade över luntan till mig på bordet. Han förklarade att detta var en redogörelse för en alldeles speciell tid i hans liv, som han nu ville dela med sig av till mänskligheten. Eftersom jag var journalist (hur han fått reda på det visste jag inte, men jag hade faktiskt varit på Mensamötet för en artikels skull) borde jag också passa utmärkt till att sätta ihop berättelsen och få den utgiven. Efter att sedan dyrt och heligt ha lovat mig tortyr och ond bråd död om inte hans rättmätiga del tillföll honom efter en eventuell utgivning, reste han sig upp och försvann.
Jag lyfte luntan med andakt, som om den vilken sekund som helst skulle kunna falla sönder i atomer. På första sidan stod ”Hosta upp en krabba” i arton punkters Times, mellan två kantiga klamrar.
Jag bara visste att jag hade en ovanligt spännande natt framför mig…
Detta är inledningen på en rätt lång text jag jobbat med länge. Nu har den legat vilande i flera år och det är dags att plocka upp den igen här.
Jag tror att det är en roman.
spännande! jag väntar på fortsättning!