Den tvåhövdade
Det tar alltid längre tid för oss än för andra att komma till skott. Enhälliga beslut är ovanliga när två medvetanden delar på en kropp. Redan vid vårpremiären kände jag att det var dags att börja planera avresan. “Inte en säsong till i den här djävla loppcirkusen,” sa jag efter varje föreställning, men månaderna gick innan Karl var helt med på noterna.
I eftermiddags bad jag direktören om löneförhöjning. Det var sista gången. Hon ville inte ta reson trots att jag bombarderade henne med kollektivavtalets finstilta. “Två huvuden, två löner” – nej, det hade hon aldrig hört talas om. Karl sa ingenting. Han höll med mig i sakfrågan, det visste jag, men tyckte som vanligt att jag betedde mig som en rättshaverist.
Direktörens man syntes inte till. Han var väl inne hos kamelerna. Livrädd och ynklig vilade han varje eftermiddag i deras fuktiga, överseende blickar. Ingen på cirkusen begrep varför han stannade kvar. Han hade fortfarande en chans att etablera sig hos Bronett eller någon av de andra giganterna. Inom vår bransch är det alltid efterfrågan på erfarna slagpåsar under fyrtio.
När skymningen föll var vi nästan framme i Bollnäs. Kvinnan vi liftade med hade redan efter en mil fått nog av våra fyra ögon och min ovana att hela tiden säga emot Karl. Väl framme vid järnvägsstationen lutade hon sig snabbt över oss, öppnade bildörren och önskade oss trevlig resa. När jag skulle tacka för skjutsen hade hon redan hunnit svänga ut från parkeringen.
Bistrovagnen var tyst sånär som på en dämpad radiokanal och två gäspande SJ-anställda; fans som hade sett föreställningen ett tiotal gånger. När jag upplyste dem om att vi inte hade några planer på att återvända blev de bedrövade. “Men ni är ju ett unikum!” tjatade den tunnhårige och bjöd på påtår. Jag förklarade att även unikum har ett bäst före-datum.
Den extra kudde jag hade bett om fanns förstås inte i sovkupén. Tåget var nästan tomt och någon tågvärd syntes inte till. Vi vek ihop vår ytterrock för att Karl skulle ha något att vila huvudet på. I mörkret, med rälsen dunkande under oss låg han och stirrade envist in i väggen. Jag försökte se ut i natten genom det nedfläckade kupéfönstret. Vi hade fått mer än våra beskärda femton minuter i rampljuset. Det räckte, tack så mycket. Vägen till Toscana tycktes lång när jag låg där. Kanske räckte det att åka till Skåne.
Vansinnigt bra. Har inget bättre att säga.