Kapitel 4
Jag rykte mig upp ur mitt dagdrömmeri och krånglade mig ut ur saccosäcken med mycket möda och stort besvär. Jag stegade uppretat fram till mitt skrivbord och noterade på gallgrön Post-It-lapp att Artur skulle in på min dödslista – tjugotredjeplatsen visade det sig när jag kontrollräknade.
Eftersom taj-breaket kändes överspelat så slängde jag KPn i papperssoporna i garderoben och vandrade runt i min lägenhet istället. Jag började i hallen, som brukligt är, och tittade väluppfostrat åt båda hållen varefter jag med sprättiga steg defilerade in i köket, enligt mig lägenhetens absoluta kärna och stora höjdpunkt. Jag njöt ohejdat av åsynen av mina vackra, nästan upphetsande köksdetaljer: purémixern med sin modernt mattborstade metalldesign och behållare av glas; valfångarknivarna i samurajstål från Japan med greppvänligt formgjutna handtag; Alien-espressokopparna från Illy, designade av David Byrne; den norska sälklubban i småflisig furu; vinglasen från Kosta (vad det kosta!) Boda vars fötter glittrade giftigt grönblå; uppsättningen klassiska slaktattiraljer för nöt ovanpå vitrinskåpet; min fina samling Bonsai-kitten-burkar som tyvärr hade börjat lukta och så min uppsättning Alessi-prylar i färgglad plast innehållandes både burkar med lock, saltochpepparströare, kapsylöppnare, korkdito och analplugg.
Efter den njutfulla anblicken fastnade jag av omkommen anledning i köksfönstret. I själva verket fann jag mig ståendes där rätt ofta, stirrandes ut över tågspåren som ledde in mot centralstationen, och så också idag. Snart nog började det spänna i byxorna igen och jag tryckte mig lustfyllt mot den kantstötta fönsterkarmen och fantiserade vilt och visuellt om hur elstolparna runt bangården plötsligt kollapsade och med grym effektivitet och sprakande elektricitet fångade ett sprattlande X2000 på väg in mot perrongen i sitt högspänningsnät. Det knastrar och blixtrar om tåget och förkolnade men fortfarande ytterst levande passagerare trycker sig mot rutorna i ljudlösa skrik och stelnade leenden, med bländvita tänder och bortbrända läppar, innan de exploderar en efter en i små blodiga rökmolnspuffar och bitarna av dem flyger åt alla håll, som på film. ”Vilken fest, dra mig baklänges! Sylvestre Matuschka[1], släng dig i väggen!”, tjoade jag med grötig röst och kom över elementskyddet.
Precis då ringde telefonen…
[1] Sylvestre Matuschka dömdes 1932 till livstids fängelse för att ha arrangerat en serie tågkrascher, i vilka över trettio människor hade mist livet. Sylvestre kunde, enligt honom själv, bara nå sexuell tillfredställelse när han såg ett tåg krascha, vilket föranledde denna hans dödliga hobby. Sylvestre lyckades dock smita innan han sattes i fängelse, och försvann för världen, tills han 1953 dök upp igen i Korea under Koreakriget, som ledare för en militär grupp vars uppgift var att – osannolikt men sant – spränga tåg.
Härliga parenteser, tankstreck och fotnoter du har för dig! Störda detaljer som en utvikning av Matuschkas livsöde bidrar till den bisarra stämningen i texten.
Tack! Jag försöker skriva det precis så som jag vill läsa det.
Jo, tycker det kan anas att du har roligt när du skriver dem. Det är ju ingen garant för att läsaren ska ha det, men det måste underlätta. Vart berättelsen egentligen är på väg är jag inte alls på det klara med, men det är kul och bitvis lite osmakligt (om jag kan använda det ordet utan att det låter som klander) på vägen.