Siri
Siri hör tvn gapa utanför, saxofonen tjuter i väggarna svider under naglar, gissar musikprogram. Ibland hör hon röster, ibland steg, klackar i köket, längst med kotorna. Bussen passera som stannar den vid sängen. Vindens brus. Människors tuggande tätt intill öron, sorl av röster.
Hon ligger under täcket med händerna för öronen försöker få undan ljuden.
Vill hon ut ur, kroppen håller fast. Drar i hennes ögon, tårar torkat huden stram. Hon kliar, försöker gnugga skinnet mjukt. Vill att det ska sluta, sluta vara påtagligt bli avtagligt.
Kroppsvätskor intorkade i lakan. En binda som borde varit bytt för länge sen, men hon orkar inte.
Ur munnen, kan känna hinnan när hon drar tungan längst sina tänder, hinnan av.
Gapet växer sig större, och det är inte ett gap som hungrar efter föda, nej det hungrar efter händer. Händer som omhändertar, om händer tar i mig. Hennes huvud spänner, fingrar spretar. Pulsen i handleder så hård den gör ont. Har hon lärt sig hålla under varmvattenstråle när det gör mest ont, brukar hon ta tid på hur länge hon kan hålla ut. När Siri var mindre tog hon dunket för ett tecken på att det behövde dras ett snitt längs ådror. Att det var de enda som skulle hjälpa.
Berättade jag för mamma sydde muddar att värma och skydda. Det var också mamma som lärde Siri under kranen. Höll hon där det gjorde som ondast.
Under svett och läppar torkar ut. Siri river med nageln, river bort den lösa skinnbiten som ligger längst med läppens kant, börjar blöda.
Smärtar i höger pannhalva pressar hon sakta mot väggen, trycker till. Hennes ben, rygg. Vrider hon sig drar täcket, försöker. Det är därför hon är här kan jag inte andas ordentligt.
Det slår lock för öronen.
Låt henne.
Hon trycker över mitt bröst försöker pressa luften men gälar öppnas inte och jag skriker snälla Siri snälla vakna vakna vakna. När hon äntligen vaknar finns jag inte längre kvar och luften bränner hennes lungor sticker benen lamslagen hon, känner letar spretar.
Är Siri utan syn.
Vet vi att vi inte kan bära varandra inte ens kan vi rädda varandra undan sorgen hennes skrämmer mer än min. Siri säger det finns gränser för hur mycket människor orkar ge, men vi lever utanför.
Biologisk bara ett ord och vi går djupare. En gång trodde jag Siri var min egen, att jag burit henne, så nära är vi. Skam smällde mina kinder, när jag kom på att jag inte kunde tänka så, Siri och jag har samma mamma, fast födda ur olika.
Om natten lever Siri som mest om leva handlar om att känna;
i halsen, bröstet, huvudet, benen, mellan fingrar, i alla hennes mellanrum. Hon skriker alltid, förr högt nu bara ljudlöst. Det är pappa som lärt henne göra så.
Hennes hand leder puls leder hand och rycker hon den undan som hon bränt medan min drar mot kindens varma stickiga. Säger hon att hon måste precis som pappa med henne. Få mig försöka förstå att det inte är mer än fantasier, att det inte finns annat än i mitt huvud.
Siri kryper över golvet för att det kräver mer och hon har så mycket att göra av. Aldrig en rörelse så noggrann och bestämd som när hon kryper. Mattan river hennes knän ömmar, når hon badrummet sen, lutar oss mot väggar. Blundar och Siri klär av mig för jag orkar inte själv och jag klär av Siri.
Siris hand sträcker efter kranen, jag ser den inte själv men känner hennes arm. Vrider om. Vattnet chockar och döljer, det som inte längre rinner från ögon, måste komma ut någon annanstans. Kräks jag sorgen, Siri spyr längtan. Försöker vi hindra impulser kan vi inte, inte ens under ytan slutar vi.
Men vi lär oss dölja, även utan vatten lär vi oss tillslut.
