Jag känner henne inte längre igen
Sjuksköterskorna kommer in lyser med ficklampor på oss, tar med mamma till toaletten, kommer sedan tillbaka med henne. Ingenting säger de och heller inte jag, vi bara tittar, jag mot ljuset och de på mig sedan mamma, trycker hennes huvud mot kudden säger åt henne att sova blunda säger de, blunda tyst nu. Mitt huvud rör de inte.
När jag sitter där vet jag aldrig vad jag ska göra av mina händer, flätar fingrar tills blodet brinner rött och de tittar konstigt på mig. Sjuksköterskorna, söker min blick, de vill prata men jag orkar inte gråta.
Jag låtsas inte se samtidigt som mina ögon tåras, jag trycker mina fingrar emot ögonlocken, hårt trycker jag för att pressa tillbaka. Det stockar sig, dagarna åren minnena jag inte längre minns har lagt sig som hårda klumpar, de går inte att spotta ut.
Mamma sover, eller så blundar hon bara, jag vet inte säkert.
Jag rör mig ständigt mellan stolen och badrummet, stänger in mig baddar ögon torkar tårar för att sedan gå ut och inse att det bara är att vända gå tillbaka badda torka ögon.
Jag vill hålla hennes hand, jag måste hålla hennes hand, min kropp vill ha henne nära men jag kan inte, det går inte. Jag är rädd för att ta i mamma, rädd för att hon inte längre ska vara densamma, jag känner henne inte, jag känner henne inte längre igen.
Ibland sträcker hon sig efter mig, först då kan jag finna mod att hålla henne, jag är rädd att hon ska avvisa mig. Rädd att hon mig inte längre ska minnas, att hon inte längre ska vilja ha mig. Därför rör jag henne inte, jag fortsätter fläta fingrar, trycka ögonlock och dra hushållspapper mot ansiktet, river upp huden under mina ögon svider.
Jag tittar på ljudlös tv medan jag lyssnar till hennes andetag. Nattsköterskorna kommer in då och då för att byta dropp och lysa slangar. De väser till mig att sova, säger mig att jag inte kan sitta så hela. Att jag måste vila, men hur skulle jag kunna? Kan inte sluta lyssna, aldrig slutar jag leta.
Sköterskorna bäddar i ordning min säng men flyttar den så vi kan ligga bredvid varandra.
Mammas händer ligger skrynkliga och tunna vid sidan, naglarna är gula och långa. När hon är vaken brukar hon dra dem längs sina torra spruckna läppar. Det äcklar mig, hennes naglar äcklar mig och hennes torra mun, hennes uppsvullna mage, hennes hår som tunnas ut, strån som ligger kvar på kudden då hon sätter sig upp.
Samtidigt som jag älskar henne vill jag hela tiden distansera mig från henne, letar efter saker som inte är hon. Jag vill inte att det ska vara hon, vill inte att hon ska lämna mig, jag vet att hon. Ändå fortsätter jag, ändå fortsätter jag leta efter livet mellan landstingest lakan, i varje andetag.
Hon vaknar mumlar osammanhängande stöter ord jag inte förstår hennes hand som en gammal sträcker sig efter glaset. Jag pratar osammanhängande mumlar ord i stötar vatten säger jag vatten vänta vatten hämtar. Jag fyller glaset.
Hennes hand darrar när hon doppar svampen i glaset baddar sina läppar, suger på svampen. Hon börjar riva mot mig, hennes naglar river mot glaset hon är girig, hela glaset vill hon ha, jag vet att jag inte får ge ändå kan jag inte stå emot. Hon skrämmer mig, om natten skrämmer hon mig. Ivrigt för hon glaset, tar två stora klunkar, tappar sedan greppet glaset faller blöter lakan.
Ett hemskt faktum som nästan alla måste möta, när våra nära inte längre är de vi vant oss vid.
Känsligt och konsekvent genomförd text. Det är väldigt mycket “jag”; det ger ett intryck av enkelhet och ärlighet.
Om jag ska säga något om språket, så tycker jag även här att satsradning inte är så snyggt, och att korta meningar med punkter emellan hade varit att föredra.
Är det förresten någon särskild mening med den aviga ordföljden i titeln?
Jag tror den här skulle göra sig väldigt bra som en del av en längre text med liknande teman.