Jag har skaffat mig en hatt
Jag har skaffat mig en hatt. Den får stå för sig själv. Den får vara hemma där jag lägger den. Nu ligger den i en hall, inte så förvånande, på en stol. Därifrån kan vi gå vidare, in i rummet. Där sitter vi: du och jag och en till.
Jag kom hit i hatt och rock och vantar. Hatten är ett fynd, fast den är begagnad. Det är nästan alltid så att min skalle är för stor för hattar. Vi är väl så långt gångna med läkarvetenskapen att vi inte tar det som ett tecken på intelligens. Och rocken då, den kan nästan stå för sig själv. Men den får hänga med, och på kroken.
Om vi pratar eler sitter tysta spelar egentligen ingen roll. Det blir ändå ingenting sagt. Men det är trevligt här inne. Vi äter kakor, av en sort jag inte kan minnas vad den heter. Den ser ut, uppifrån sett, som en cirkelskiva med en koncentrisk mindre cirkelformad hålighet. Den är ganska lätt och spröd med pärlsocker på. Jag doppar den i min kaffekopp.
En till har bara ögon för dig. Det är ett slitet uttryck, men det får hänga med och stå för sig självt: bara ögon, men ingen röst. Säger ingenting och har därmed ingenting sagt.
Så, det var alltså mitt försök med Skrivövning 1. Tog mig friheten att kommentera lite på de andra som kommit in även om det visst inte var söndag.
sista meningen! “en till har bara ögon för dig” är väldigt väldigt fin.
gillar också “Vi är väl så långt gångna med läkarvetenskapen att vi inte tar det som ett tecken på intelligens.” ordet “skalle” fastnade jag först vid, det fick mig att stanna upp för jag gillar det inte, men sen när “läkarvetenskapen” kom med i bilden kändes det bättre.
Tack! Och härligt med lite ordpetande. (Alltså, jag gillar andra typer av kommentarer också, men som synes är det detaljer och forumleringar jag kommenterar om själv…)
När jag skrev “skalle” tänkte jag lite raljant ton, som “min tjocka skalle”. Men kombinationen med nästa mening gör kanske att kopplingen till rasbiologi förstärks. Jag tänkte faktiskt mest på någon deckare (Sherlock Holmes, tror jag) som någon gång resonerar kring en kvarglömd hatt.
Jag borde nog ändra till huvud ändå.
Om jag skall fortsätta ordpetandet så gillar jag verkligen “Men den får hänga med, och på kroken.” Mycket snyggt.
Den där “en till” gör att man måste fundera och faktiskt skapa sig en egen bild av vad eller vem det är. Det är bra. Riktigt bra.
Och du fick kakan att verka tillverkad i en träverkstad, med terminologin du använder där. Jag vet inte om jag gillar det, jag gillar kakor (haha), men det är spännande.
Jaha, jag missade det där med söndagen, nåja bättre sent än aldrig.
Tycker att skalle passar bra där. Beskrivningen av kakan gör mig kaksugen, så det är ju bra, vet hur den känns i munnen, kakan alltså.
Jag uppfattar texten som ett litet triangeldrama. Bra!
Huldakakor — så heter kakorna! (I alla fall i min släkt.)