Farfars hatt
…var en sliten gammal cowboyhatt. En vit. eller vit och vit, beige antar jag att man får kalla det. Jag vet inte om den var beige från början eller om den blivit beige med tiden, men den var … beige. Jag tror att den var köpt på High Chaparall. För många herrans år sedan. Och cowboyhatt, va fan. Vem hade det liksom? Men min farfar kunde vara knäpp ibland. Han gjorde mycket knäppt. Till exempel hade han alltid en påse jordnötter i bilen. Alltid. Och han tyckte att bilbältet klämde om den tjocka magen så han spände upp bältet med en klädnypa för att släppa på trycket. Knäppt. Och hans näsa, den var otroligt ful, den var som en stor knaglig röd potatis med maskhål i. Helt knäppt. Och hans prat om sin jävla olivolja. Olivolja var bra mot det och bra mot det och man kunde INTE bli tjock av olivolja, glöm det. Fullständigt knäppt. Och alltid när han hostade så skulle det flyga ut något ur munnen på honom. Alltid. Äckligt och knäppt. Och hans byxor. Alla hans byxor såg ut som pyjamasbyxor. Det var väl bekvämast antar jag. Men va fan så knäpp han såg ut. Som en clown. Och jag var hans favorit. Jag fick göra precis vad jag ville. Om jag satt och petade sönder skinnsoffan och farmor ville säga åt mig att sluta sa han bara “nej, om Andreas vill peta sönder soffan så FÅR han peta sönder soffan”. helt jävla knäppt var vad det var. Och det där tålamodet han hade med mig när vi satt tillsammans och löste italienska korsord. Och hur han visade mig alla rugbymatcher han spelat in under åren, visade mig och guidade mig genom regler och strategier. Och hur han satt nere i det lilla kalla köket lång in på natten och drack öl med mig. Vi provade öl. Köpte hur många som helst. Smakade av. Pratade. Till tre fyra på morgonen. Som bara två riktigt riktigt goda vänner kan göra. Han sjuttiofem och jag nitton. Totalt knasigt.
Och inte grät jag på hans begravning heller.
Helt. Jävla. Knäppt.
Av de Skrivövning 1-texter som pendlar mellan skojigt och djupaste allvar så är den här mest drastiskt. Jag kan inte låta bli att le i början, även om jag väl förstår att jag kommer få sätta skrattet i halsen. Och det gör jag.
Plus för upprepningar (om ni läser mina kommentarer ser ni att jag nästan alltid gillar upprepningar). Plus för den talspråkliga tonen, inklusive svordomarna. Greppen att använda punkt mer som pausmarkering än för att dela av satser och att göra betoning med versaler bidrar såklart. Jag tror att det skulle vara en påfrestande stil i en längre text, men i kortare format är det effektfullt.
Jag kan helt klart föreställa mig texten uppläst; den skulle nog fungera väldigt bra som sådan.
Ah, ja du har nog rätt. Uppläst. Tack för din kritik, den värmer.
Det är sant som Martin skriver, stilen passar nog bara för kortare texter.
Jag kan se mannen framför mig, har han funnits?
Eftersom ordet knäppt återkommer så mycket så kanske man borde byta ut ordet knasigt mot knäppt också.
Har läst texten flera gånger och den växer.