Väntan
Jag är 22 år idag. Anton har inte skrivit på fem veckor. De säger att han inte kommer tillbaka. De har fel. Han kommer när han väntat ut ryssen, skaffat tillstånd, köpt biljetter. Bara att telefonera från Berlin till Hamburg tar en halv dag, skrev han i juli. Samtal kopplas fram, bryts, återupptas. Röster försvinner. Allt tar sådan tid.
Han står snart i dörren för att hämta mig, mor och far ska få se. Jag har strukit min blommiga klänning. Allt är nogsamt packat. I stan ryker det ännu i ruinerna och människor vankar vilset runt med tomma händer. Vi tar tåget till Helsingfors och vidare till Hamburg. Där byter vi. Väl framme i Oppenau måste vi gå en bit för att hitta någon som kan köra oss till gården. Där väntar pojkrummet, där väntar Herr Federlein, Antons far.
Jag läser mina tyska romaner på nytt medan jag väntar. Jag gör Tyskland till mitt. För tredje gången läser jag Hur ska det gå för Pinnebergs? och ser mig själv sköta hemmet som Lämmchen, den hängivna hustrun, den ömma modern. ”Meine geliebten Kinder…”
Jag orkar inte åka skidor längre. Mor säger åt mig att hämta mjöl hos moster Elma i Mustavaara, men jag ber henne att skicka Matti. ”Jag har det månatliga”, säger jag. Hon kniper ihop läpparna men svarar inte eftersom far och pojkarna är närvarande. Far ser medlidsamt på mig och mor avskyr mig om möjligt än mer. Det gör inget, bara jag slipper ta på mig skidorna och ge mig ut. Far klappar mig förstrött på huvudet när han går till sängs. Mor stickar med arga händer. Hon vill örfila mig, men vågar inte längre. Skidorna kan gott frysa itu borta i lidret, jag orkar inte se dem. Jag kan inte glömma utflykterna till ödetorpet bortom Mustavaara. Anton lärde sig bemästra skidorna på bara en dag. Vi tävlade. Jag vann förstås. Han är ju trots allt söderifrån. Det händer att jag sätter mig i fars gungstol och tittar på fotografiet av mig vid torpet. I gungstolen ler jag inte som på bilden, och skidor åker jag inte mer.
Tant Anja kom förbi i förmiddags. Mor hade bakat hela morgonen. De satt i köket och viskade mellan vetebrödstuggorna. Jag hörde tant Anja snyfta, men uppfattade bara brottstycken av samtalet där jag stod i den inre hallen: Elli har åkt till sin farmor och kommer inte tillbaka till jul, kanske inte ens till påsk! Jag var tvungen att sätta mig ner. Jag kippade efter luft och sans: Elli borta! och ännu inte ett ord från Anton. Jag satt ner tills jag hörde mor och Anja resa sig i köket. Kaffeskvätten var tydligen slut och gårdssysslor väntade. Jag kunde inte ta mig förbi dem utan att bli sedd, så jag låtsades ha varit i lagår’n.
Det var nog i början av maj som Gerhard ansökte om lov att gifta sig med Elli. Han fick då order om att infinna sig på högkvarteret. En tjänsteman meddelade att någon äktenskapslicens kunde de inte få förrän Elli genomgått en skallmätning. Hon fick tid hos arméläkaren i september. Han påstod att mätningen visade på likheter med lapparnas degenererade skallform. Gerhard och Anton var då utkommenderade till nickelgruvorna i Petsamo och visste inget om Ellis dom. Nästa dag hade de förvandlats till våra fiender, då vi plötsligt hade ingått separatfred med ryssen. Som hämnd beordrade den tyske generalöversten att hela Rovaniemi skulle brinna. När nyheten nådde oss föll far i en skrämmande, kvävd gråt jag aldrig hört förut. Jag kräktes bakom huset. Smaken av rädsla påminde om rost. ”Den brända jordens taktik”, mumlade far och gick planlöst ut mot de isvita fälten där skaren var så tjock att den bar en renkalv. Mor började bistert förbereda sängplatser, munnen som ett vitt streck. Jag tror hon är mejslad i sten.
Nu kommer Matti. Han har posten med sig och viftar med ett brev. Det måste vara nyheter från min Anton! Jag rusar ut på den isiga gårdsplanen och får fatt i det tunna brevet, men redan när jag sliter upp kuvertet ser jag att handstilen är obekant, rundare och jämnare än Antons. Jag skummar genom de få raderna.
Fräulein Aino Mäkelä
Skriv inte mer till Anton, är ni snäll. Kriget är snart över. Inget i Finland var verkligt och det barn ni bär är bara ert nu. Vi har våra här: Johann är sju år, Heidi snart fem.
Hälsningar,
Ulrike Federlein
Oj. Det här är riktigt riktigt bra. Vad är detta? Är det en del av något större eller bara det som står här? Det är fantastiskt.
Tack! För ögonblicket finns bara detta. Det är möjligt att jag skulle kunna berätta en längre historia om min mormor (som det handlar om) senare, någon gång, när andra skrivuppgifter inte tar all tid.