Jag svarar att jag är lycklig.
Jag blir upprörd väldigt hastigt och han luktar ingenting. Ibland är ingenting läskigare än någonting för det berör så kraftig. Hans ögon ändrar färg efter hans humör, våra blickar möter inte varandras längre. Vi hälsar i hallen, snuddar vid varandra försiktigt och när hans arm lägger sig på min ryggar jag tillbaka. Förut brukade jag ligga kvar i sängen och dofta på hans kudde. Där han precis hade varit. Jag brukade älska med honom i mitt minne och le. Jag log även om det regnade. Ett banalt skratt. Ett enkelt leende. Nu är det bara tomma ord och tråkiga meningar. Vi lagar mat och min blick flackar i vinden. Aldrig mer vaknar vi tillsammans, aldrig längre dricker vi vin. Konstant dricker jag kaffe och köper skor och drömmer om främmande människor i länder jag aldrig har varit i. Jag blir upprörd hastigt när jag hör hur han sårade henne. Jag avskyr när folk sårar andra och jag som kände mig så trygg. Nu är jag ensam. Jag vet inte vad jag känner, jag tänker ingenting. Det liksom ekar i huvudet. Ibland återupplever jag stunden då jag grät öppet framför folk på torget. Vissa dagar springer jag mot honom och håller om honom. Försöker, försöker finna den känslan som jag saknar. Men han luktar ingenting och mina armar faller pladask mot golvet. Jag står framför branten på klippan och det svindlar och snurrar i magen. Jag tittar mig i spegeln och ser en grå fasad av en historia som en gång brukade vara levande. Mina fötter dansar sällan, mina naglar bär ingen färg och mina läppar är kluvna. Fröken doktor på vårdcentralen frågar om jag äter tillräckligt med vitaminer och jag svarar att vi brukar äta kiwi. Sedan rättar jag till mig själv, jag brukar äta kiwi. Hans ligger alltid ensam kvar. Försiktigt ringer det i hans telefon och jag ser vem det är. Hon, som han sårade, hans kärlek. Jag drar med naglarna längs benet och vet inte vad som stör mig mest. Att hon älskade honom eller att han sårade henne. Och likt en fågel med vackra fjädrar fäller jag in dem och köper en svart jacka. Jag brukade ha en röd. Jag brukade ha färg, nu är jag en svartvit människa i en gammal film. En statist i mitt liv. Ingen ser på, ingen lyssnar. Folk frågar hur jag mår. Jag svarar att jag är lycklig.
Alltså, det här är så jävla fint. Älskar dina texter, subtila små detaljer i ditt språk, tonen. Underbart.