Tick tack, tick tack
Han dansade i rummet, över väggarna, i taket, som Peter Pan efter att vi älskat, hur hans skuggor formade sagor om oändliga himlavalv av frihet, lekar och lust. Hans varma läppar som formade ord om hemliga öar dit bara vi kunde hitta och hur han kunde trolla fram allt jag önskade mig i världen och bortom den ur sin farbrors gamla hatt. Hans barnsliga skratt som föll över oss som sommarregn när vi satt i fåtöljen och läste ur varandras böcker. Och sedan, hur han somnade på min arm berusad av livet, lögnerna och världens alla droger med ett leende på läpparna och en tår som letade sig ner längst hans kind. Mitt hjärta som pumpade av besatt kärlek och sedan medlidande, slutligen förakt. Alla nätter som han satt vid sitt skrivbord, gåspennan och det strukturerade pappret som skulle ge alla hans sagor vingar, men som alltid slutade med små bitar av medelmåttiga meningar strödda som konfetti över rummet och en stol på golvet, hans panna mot väggen och sedan mot min. Hans dunkande hjärta och sedan hans kön och hur han skrek sin ångest. Och efteråt, hur han dansade i rummet, över väggarna, i taket, formade nya sagor om oändliga himlavalv. Himlavalv av frihet, lekar och lust. Tick tack tick tack tick tack.
I min mage klockans tickande, som jag försökte dölja med lasagne och Ben & Jerrys, växte sig allt starkare och jag slipade mina sylvassa tänder mot varandra i mörkret.
Nätterna, de då han sprang på lätta fötter över doften av våt asfalt, dansade med livet och med alla rådjur som han mötte. Deras ögon, hur de såg på honom som jag en gång gjort, hänförda, trollbunda av hans skönhet och fjädrarna i hans stolta hatt.
Och mina, som smalnade, gulnade för varje natt som hans andedräkt smakade billig whiskey, gräs och broderade lögner. Tick tack tick tack tick tack.
Sedan vet jag inte vad som hände. Bara att han snurrade triumferande i sin stol, med fjäderpennan bakom örat och de strukturerade arken i hans drömmande händer. Hur han kysste mig på nosen och hur jag högg efter honom med mina sylvassa tänder. Och hur han flög, utom räckhåll för mina hugg, för mina klor. Genom mitt fönster och bort från mina krokodiltårar. Tomheten. Sedan tick tack tick tack tick tack.
Jag blev lite överraskad när jag läste igen och insåg hur mycket Peter Pan (Disney-versionen och Hook är mina referenspunkter, inte böckerna) det faktiskt var som jag missade första gången. Hursom, så är det en bra bild, särskilt som den dras så långt som till djurförvandling, Wendy+krokodil- och Pan+Krok-ihopsmältning. För visst skriver krok med en gåspenna också? Och klockan, såklart.
Jag gillar hur det upprepas, och dessutom särskilt formuleringarna “klockans tickande, som jag försökte dölja med…” och “slipade mina sylvassa tänder mot varandra i mörkret”. I övrigt metaforerna så högtflygande att de får ett gör ett lite ironiskt intryck på mig, men jag gissar att det kan vara meningen. Det är i alla fall ingen oangenäm effekt.
Det här är en sån där text som man kan tolka lite som man vill, efter sinnesstämning.
Just med sådana här texter saknar man lite att inte kunna träffas och analysera tillsammans.
Men det är mycket bra, man upptäcker nya saker varje gång man läser.
Tack för era kommentarer. Jag vet inte själv vad jag tycker om den här texten, vissa dagar när jag läser den så hatar jag den, andra gånger gillar jag den…