I gränden stod två muskulösa medborgare, ett par elaka element från Gothams undre värld, hukade över en redan halvt ihjälslagen kvinna. Fredrik Adolvsson funderade över att hota skurkarna, skrämma upp dem innan, men insåg direkt att han inte ville ödsla tid på dylikt patraskt. Han rörde sig istället med sällan skådad smidighet mot skurk nummer ett, duckade ett slag från skurken innan han med tre snabba slag, ett fälleben och ett slag till hade oskadliggjort honom.

Den andra skurkens första instinkt var flykt, dock blockerades vägen ut av Fredrik Adolvsson. Alltså attack. Skurken hoppade mot Fredrik Adolvsson, hoppade rakt in i en en knuten näve, fick känna en till i bröstet innan han tappade järnröret och med en duns landade på marken. Antagligen bröt han något i fallet. Det lät så.

Fredrik Adolvsson plockade upp röret, kände så att det låg rätt i handen och böjde sig sedan hotfullt över skurken som med nerpissade byxor i ett försök att dra ut på det ofrånkomliga lidandet nervöst frågade Fredrik Adolvsson: “Vem är du?”

“Jag är Batman.”

Vaderna värker väldigt
Vandraren vacklar vanmäktigt
Vägrar vänta, vrålar -
Vill vår! Vill vår! Vill vår!

Villkorslöst växer vandrarens veredmödor

Tänkte bara snacka lite. Om jag inte stör.
Det är lugnt — sa jag utan att ljuga — Stockholm kan vara kallt ibland och jag önskar fler tog sig tid att prata. Jag önskar jag tog mig tid att prata. Han frågade vad jag jobbade med, jag svarade och lade till
Kommer direkt därifrån nu.
Okey. Jag ska bli full.
Vad jobbar du själv med?
Inget. Gör lumpen men jag har permis en vecka nu. Måste koppla bort allt det där nu, jag behöver det.
Jag förstår, det är samma sak med mitt jobb, annars står man inte ut i längden.

Han nickade, undrade om jag tänkte stanna på samma plats hela livet eller letade efter annat, och jag hann knappt svara innan vi hade nått grabbens hållplats. Han presenterade sig och steg av. Mitt emot mig, fast ett par säten bort, bakom där grabben suttit, satt en tjej och log. Hon tittade på mig och log och skrattade till.

Var det hans första öl?
Tror inte det, det verkade som han hade druckit fler.
Jag tyckte han sa det var hans första.
Han kanske inte tålde så mycket.
Kanske.

Ansiktet, skrattet, så härligt det var, jag visste inte hur jag skulle reagera, så jag reagerade inte mer. Vid nästa hållplats gick vi båda av och jag lekte med tanken på att höra efter om hon ville ta en fika med mig. Jag lekte för länge.

Lördag och jag är på väg mot en restaurang för att dricka öl, en vän som fyller år och valt ett ställe som är alldeles för mäktigt för min ekonomi så jag nöjer mig med att göra de andra sällskap för ett par öl och om jag har tur finns det en bit tårta kvar. Det finns. Vi har väldigt trevligt, trots att stället har ett dåligt utbud av öl och personalens servicekänsla lämnar en del att önska. Vi lämnar stället redan innan tolv, mer eller mindre utkastade, de stänger tydligen alltid för tidigt på helgerna, och beger oss mot tunnelbanan som ska ta oss hem. Det är då jag ser henne igen.

Hon verkar klädd för utgång, eller åtminstone hemmafest, och är på väg mot samma håll vi kommer ifrån, på väg från tunnelbanan vi ska åka med. Jag blir ställd, följer henne med blicken när hon går förbi, inne i sin egen värld utstrålar hon samma härlighet som första gången vi såg, jag följer henne med blicken när hon försvinner bort bland allt annat folk som är på väg någonstans.

Jag funderar ett par sekunder innan jag säger åt mina vänner att åka utan mig, vänta inte, och joggar efter henne. Jag hinner ifatt, rör lätt vid hennes axel för uppmärksamhet, frågar om hon minns mig, hon ler och säger det är klart. Jag säger något av det jag tänkte att jag velat nämna dagen innan.

Jag ville bara säga hur trevligt det var igår. Du och grabben, ni gjorde min dag, Stockholm kan vara kallt ibland och jag önskar fler tog sig tid att prata. Jag önskar jag tog mig tid att prata.
Ja. Jag vet hur det känns.
Jag skulle gärna prata med mer okända människor, skulle du vilja göra det med mig över en fika någon dag?
Ja.
Bra.
Ja.

Nej, spola tillbaka, det där var konstruerat, gör om och gör rätt.

Jag funderade ett par sekunder innan jag inte sa någonting till mina vänner utan fortsatte med dem, åkte med dem, åkte hem.

Jag vet inte vad hon heter.

Jag kan inte glömma hennes skratt.

I eftermiddags bad jag direktören om löneförhöjning. Det var sista gången. Hon ville inte ta reson trots att jag bombarderade henne med kollektivavtalets finstilta. “Två huvuden, två löner” – nej, det hade hon aldrig hört talas om. Karl sa ingenting. Han höll med mig i sakfrågan, det visste jag, men tyckte som vanligt att jag betedde mig som en rättshaverist.

Direktörens man syntes inte till. Han var väl inne hos kamelerna. Livrädd och ynklig vilade han varje eftermiddag i deras fuktiga, överseende blickar. Ingen på cirkusen begrep varför han stannade kvar. Han hade fortfarande en chans att etablera sig hos Bronett eller någon av de andra giganterna. Inom vår bransch är det alltid efterfrågan på erfarna slagpåsar under fyrtio.

När skymningen föll var vi nästan framme i Bollnäs. Kvinnan vi liftade med hade redan efter en mil fått nog av våra fyra ögon och min ovana att hela tiden säga emot Karl. Väl framme vid järnvägsstationen lutade hon sig snabbt över oss, öppnade bildörren och önskade oss trevlig resa. När jag skulle tacka för skjutsen hade hon redan hunnit svänga ut från parkeringen.

Bistrovagnen var tyst sånär som på en dämpad radiokanal och två gäspande SJ-anställda; fans som hade sett föreställningen ett tiotal gånger. När jag upplyste dem om att vi inte hade några planer på att återvända blev de bedrövade. “Men ni är ju ett unikum!” tjatade den tunnhårige och bjöd på påtår. Jag förklarade att även unikum har ett bäst före-datum.

Den extra kudde jag hade bett om fanns förstås inte i sovkupén. Tåget var nästan tomt och någon tågvärd syntes inte till. Vi vek ihop vår ytterrock för att Karl skulle ha något att vila huvudet på. I mörkret, med rälsen dunkande under oss låg han och stirrade envist in i väggen. Jag försökte se ut i natten genom det nedfläckade kupéfönstret. Vi hade fått mer än våra beskärda femton minuter i rampljuset. Det räckte, tack så mycket. Vägen till Toscana tycktes lång när jag låg där. Kanske räckte det att åka till Skåne.

måste alltid låta honom förgripa sig

måste alltid låta någon gå sönder

som vore jag

upprepning av allt som gått snett

kommer jag aldrig ifrån

sluta låta barnen blöda

mellan benen

sluta skär i skåran du är könlös

det är inget kvar av dig och du vet dig är mig

jag kan inte knulla längre

jag kan inte älska när jag vet alla dör ifrån

hon dör ifrån mig han dör ifrån mig

det är redan bestämt

och jag

i duschen

letar ostämda fingrar

långt ner i halsen

händer som slår

för någon måste alltid gå sönder

det finns ingen mamma kvar som skyddar

det finns inget mer än våldtäkt och skuggor av händer

magen full av introkad sperma

som vore jag

upprepning av allt som gått snett

 Eftersom taj-breaket kändes överspelat så slängde jag KPn i papperssoporna i garderoben och vandrade runt i min lägenhet istället. Jag började i hallen, som brukligt är, och tittade väluppfostrat åt båda hållen varefter jag med sprättiga steg defilerade in i köket, enligt mig lägenhetens absoluta kärna och stora höjdpunkt. Jag njöt ohejdat av åsynen av mina vackra, nästan upphetsande köksdetaljer: purémixern med sin modernt mattborstade metalldesign och behållare av glas; valfångarknivarna i samurajstål från Japan med greppvänligt formgjutna handtag; Alien-espressokopparna från Illy, designade av David Byrne; den norska sälklubban i småflisig furu; vinglasen från Kosta (vad det kosta!) Boda vars fötter glittrade giftigt grönblå; uppsättningen klassiska slaktattiraljer för nöt ovanpå vitrinskåpet; min fina samling Bonsai-kitten-burkar som tyvärr hade börjat lukta och så min uppsättning Alessi-prylar i färgglad plast innehållandes både burkar med lock, saltochpepparströare, kapsylöppnare, korkdito och analplugg.

Efter den njutfulla anblicken fastnade jag av omkommen anledning i köksfönstret. I själva verket fann jag mig ståendes där rätt ofta, stirrandes ut över tågspåren som ledde in mot centralstationen, och så också idag. Snart nog började det spänna i byxorna igen och jag tryckte mig lustfyllt mot den kantstötta fönsterkarmen och fantiserade vilt och visuellt om hur elstolparna runt bangården plötsligt kollapsade och med grym effektivitet och sprakande elektricitet fångade ett sprattlande X2000 på väg in mot perrongen i sitt högspänningsnät. Det knastrar och blixtrar om tåget och förkolnade men fortfarande ytterst levande passagerare trycker sig mot rutorna i ljudlösa skrik och stelnade leenden, med bländvita tänder och bortbrända läppar, innan de exploderar en efter en i små blodiga rökmolnspuffar och bitarna av dem flyger åt alla håll, som på film. ”Vilken fest, dra mig baklänges! Sylvestre Matuschka[1], släng dig i väggen!”, tjoade jag med grötig röst och kom över elementskyddet.

Precis då ringde telefonen…

Hon ligger under täcket med händerna för öronen försöker få undan ljuden.

Vill hon ut ur, kroppen håller fast. Drar i hennes ögon, tårar torkat huden stram. Hon kliar, försöker gnugga skinnet mjukt. Vill att det ska sluta, sluta vara påtagligt bli avtagligt.

Kroppsvätskor intorkade i lakan. En binda som borde varit bytt för länge sen, men hon orkar inte.

Ur munnen, kan känna hinnan när hon drar tungan längst sina tänder, hinnan av.

Gapet växer sig större, och det är inte ett gap som hungrar efter föda, nej det hungrar efter händer. Händer som omhändertar, om händer tar i mig. Hennes huvud spänner, fingrar spretar. Pulsen i handleder så hård den gör ont. Har hon lärt sig hålla under varmvattenstråle när det gör mest ont, brukar hon ta tid på hur länge hon kan hålla ut. När Siri var mindre tog hon dunket för ett tecken på att det behövde dras ett snitt längs ådror. Att det var de enda som skulle hjälpa.

Berättade jag för mamma sydde muddar att värma och skydda. Det var också mamma som lärde Siri under kranen. Höll hon där det gjorde som ondast.

Under svett och läppar torkar ut. Siri river med nageln, river bort den lösa skinnbiten som ligger längst med läppens kant, börjar blöda.

Smärtar i höger pannhalva pressar hon sakta mot väggen, trycker till. Hennes ben, rygg. Vrider hon sig drar täcket, försöker. Det är därför hon är här kan jag inte andas ordentligt.

Det slår lock för öronen.

Låt henne.

Hon trycker över mitt bröst försöker pressa luften men gälar öppnas inte och jag skriker snälla Siri snälla vakna vakna vakna. När hon äntligen vaknar finns jag inte längre kvar och luften bränner hennes lungor sticker benen lamslagen hon, känner letar spretar.

Är Siri utan syn.

Vet vi att vi inte kan bära varandra inte ens kan vi rädda varandra undan sorgen hennes skrämmer mer än min. Siri säger det finns gränser för hur mycket människor orkar ge, men vi lever utanför.

Biologisk bara ett ord och vi går djupare. En gång trodde jag Siri var min egen, att jag burit henne, så nära är vi. Skam smällde mina kinder, när jag kom på att jag inte kunde tänka så, Siri och jag har samma mamma, fast födda ur olika.

Om natten lever Siri som mest om leva handlar om att känna;

i halsen, bröstet, huvudet, benen, mellan fingrar, i alla hennes mellanrum. Hon skriker alltid, förr högt nu bara ljudlöst. Det är pappa som lärt henne göra så.

Hennes hand leder puls leder hand och rycker hon den undan som hon bränt medan min drar mot kindens varma stickiga. Säger hon att hon måste precis som pappa med henne. Få mig försöka förstå att det inte är mer än fantasier, att det inte finns annat än i mitt huvud.

Siri kryper över golvet för att det kräver mer och hon har så mycket att göra av. Aldrig en rörelse så noggrann och bestämd som när hon kryper. Mattan river hennes knän ömmar, når hon badrummet sen, lutar oss mot väggar. Blundar och Siri klär av mig för jag orkar inte själv och jag klär av Siri.

Siris hand sträcker efter kranen, jag ser den inte själv men känner hennes arm. Vrider om. Vattnet chockar och döljer, det som inte längre rinner från ögon, måste komma ut någon annanstans. Kräks jag sorgen, Siri spyr längtan. Försöker vi hindra impulser kan vi inte, inte ens under ytan slutar vi.

Men vi lär oss dölja, även utan vatten lär vi oss tillslut.  

Ni fattar vá? Jag är sjuk. Jag vet. Förlåt.